Ja, egentligen är bästa alla dom fantastiska Rav4'or vi haft. V70N god tvåa.
Men det är inte dom som jag minns nostalgiskt, och söker på Youtube om och vänder mig om de otroligt få gånger man ser en.
Nej, det är heller inte någon av dom Range Rovers, eller andra typiska klassiker man rattat.
Det är en bil som gick som en gäspning genom bilhistorien. En fotnot.
En riktig skitbil.
Rostade så friskt att man nästan hörde det på tysta dagar.
Ett elsystem man fick specialbeställa säkringar till, fast bilen var knappt 10år.
Växellåda som kändes som pensel i en halvhärdad färgburk och vars 2a växel lät illa och/eller hade rasad synkronisering som typfel.
Strålkastarrengörare som var BORSTAR som genomspolades av rikligt med spolarvätska som därför inte räckte någonstans, och dessutom skapade en mycket värre röra på glaset än att helt låta bli.
Bakromsar vars lastkännande ventil inte bara var fullständigt onödig, den omöjliggjorde lagom bromsstyrka så att det antingen inte tog alls, eller så hårt att bak nitade före fram. På asfalt. Tänk er i snön....!!!
Skulle en polare låna bilen fick man lägga en halvtimma på att beskriva den känsliga chokeregleringen, gaspedalproceduren för att den inte skulle tjuvstanna dom första minuterna som kall, varna för dom rent hysteriska bromsarna, och visa hur man slog på ljuset, och hel och halv. INTE logiskt. En tjuv hade inte fått igång den, än mindre iväg utan 100 tjuvstopp och sedan lämnat den med insparkad dörr. Faktiskt alla normalt funtade hade gjort det.
Den var på alla vis helt knäpp.
Varför minns jag den nostalgiskt?
Det här är nog klockrent Stockholmsyndrom, men bilen hade en själ som inte kan beskrivas. Man var ett med den när man körde och det var min första bil.
Vad var det för åbäke?
En Simca 1508 GLS 1977.
Senast redigerat av Mossan1 (för 1 timme sedan)