Nu orkar jag inte med detta så kallade livet, att hela tiden kämpa utan att få njuta av det man kämpar för.
När jag var mellan 12 och 18 år så höll jag på att supa ihjäl mig bokstavligen talat, inget jag förstod då men nu såhär i efterhand så inser jag hur illa det var. Det som räddade mig var att jag fick körkort och insåg att det var mycket roligare att köra bil och i den vevan sa jag upp bekantskapen med i princip alla vänner jag hade och fick börja om från noll med precis allt, vänner, liv, fritid....allt.
Det gick rätt bra och jag fick några vad jag ansåg då vara väldigt bra vänner, jag levde mitt liv i bilen, körde och körde för nöjes skull, mekade lite och sen körde jag igen.
Så den 25e augusti 2004 blir jag arbetslös och hela hösten går åt till att leta jobb och tills slut utbilda mig, under den perioden insåg jag att det livet jag valt inte alls var speciellt bra så jag bröt upp igen, flyttade norrut och började återigen om från schratch med nya vänner, nytt liv, nya vanor...blev väl helt enkelt lite vuxen i mitt tänkande.
Det livet var helt perfekt, kanon boende, toppen kompisar, men en sak fattades, någon att älska och dela allt med, jag hade några kortare förhållanden men inget höll speciellt länge, rekordet blev tre månader ganska så exakt. Dock så blev detta inget långvarigt då jag fick en inflamation i ryggen som enligt läkarna riskerade att bli kronisk om jag inte tog det lugnt och lät den läka ut, jag hade redan fått allehanda mediciner mot det men inget funkade, mest beroende på att jag inte orkade vänta så länge som läkarna sa åt mig med att inte anstränga mig. Resultatet blev 8-9 månader med sjukskrivningar på allt mellan två veckor och 6 veckor, detta ledde till att jag inte alls fick samma inkomst som jag vant mig vid innan och skulderna började byggas, först hos inkasso och sedan fogden.
Dock hade jag lite tur i allt detta då jag träffade en helt underbar tjej, vi hade pratats vid och träffats några gånger under ca ett års tid men inget hade hänt innan, hon hade pojkvän och jag ansåg helt enkelt inte att hon var min typ men det visade sig att hon tydligen var helt rätt för mig för efter att ha träffats fredag lördag söndag gjorde hon slut med sin pojkvän på tisdagen och helgen efter var det hon och jag.

Jag hade svårt att fatta att jag också helt plötsligt var "vi" när jag pratade med kompisarna, "vi ska till hennes föräldrar" "vi ska mysa framför tvn ikväll" osv osv osv. Livet vände och mitt i allt skit med skulder och ryggproblem så stod hon som en himlaskänkt ängel och hjälpte mig och stöttade mig utan att döma eller förmana, hon var bara helt underbar och det band som växte fram mellan oss på väldigt kort tid trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva, bara en sådan sak som att jag många gånger har plockat upp mobilen och tänkte skicka ett sms till henne men precis när jag får upp luren ur fickan kommer ett sms från henne. Det tog nog inte ens en månad innan vi var så samspelta i vårt tänkande att vi utan problem kunde avsluta varandras meningar, sånt löjligt gulligt typ.

Vi började bygga upp ett liv ihop som innebar en ny flytt för mig, denna gången söderut till trakter jag kände sedan tidigare och vänner som jag kände sedan innan men även en del nya bekantskaper, helt ok för med henne vid min sida så kunde inget bli fel helt enkelt.
Vi hittade ett ställe att slå oss ner, en helt underbar gård med möjligheter för oss båda att utvecklas var för sig och ihop, hon med sina hästar och jag med mina bilar, livet lekte och för att göra saker ännu bättre hade jag ett toppenjobb som jag verkligen stormtrivdes med.

Tyvärr så är det tydligen så att det inte är menat för mig att vara lycklig för nu ska vi flytta....igen, dock på vars ett håll, hon flyttar till Kristianstad och jag.....ja det vet jag inte. Har bytt jobb och med flytten för min del så vill jag ju hamna så jag har hyffsat nära till jobb så resekostnaderna hålls nere så mycket som möjligt problemet är att jag då hamnar i en ny del av skåne där jag inte känner en käft, jag får mao börja om från noll IGEN!!!!! Starta upp ett nytt liv med nya vänner, nya vanor, nytt allt och jag orkar fan inte det, det var inga som helst problem att göra det med henne för då kändes allt rätt men nu att börja om på nytt helt själv det orkar jag bara inte.
Jag är så jävla nära att bara skita i allt nu, det enda som jag känner att jag har att leva för nu är min hund allt annat känns bara rent åt helvete.

Jag vill inte och jag orkar inte börja om igen, jag gör bara inte det.
Jag vill bara lägga mig ner och ge upp, jag har kämpat klart nu, nu är det tid för mig att slänga in handduken, en femte rond fixar jag helt enkelt inte.