Nu är jag så förbannat trött på folk..

Man gör fan precis allt för att det ska passa andra. Men sen i slutändan så handlar det ta mig fan bara om svek. Säg till när ni har tid och har egna pengar.

Men då kanske det inte passar mig? Tänk på det, man går inte med på vadsom helst.

Och ändå är jag så jävla dum... Det finns en, som vill träffas... Men jag känner typ att jag inte... vågar.

Det känns så konstigt... Vi hade kännt varandra sedan vi var sex år. Och vänskapen bröts för ca två år sedan.. Då ska vi se det blir... tretton års vänskap.. Det är mycket det, och jag vet och det har jag ofta tänkt på att det finns ingen som du. Du har alltid varit speciell, vi har alltid vetat var vi har varandra. Tills för två år sedan. Då du började med den där skiten, och DU VISSTE att jag hatar det över allt annat i denna värld. Men det var ditt val. Och så blev det som det blev.
Det var alltid vi annars. Jämt och ständigt. Som ler och långhalm. Vi 2, det var vi mot världen. Det är det minsta man kan säga..

Ska jag våga ge dig en chans till? Det känns så. För dig vet man vart man har dig iaf. Det är tryggt.


Och i förra veckan, då kom ditt sms. Ditt första sms till mig på nästan 2 år. Det är starkt gjort, allt det som jag sa. Men det är vad jag tycker och alltid tyckt.. Men nu kanske det är annolunda.? Ja, jag lär jag inte få veta det om jag inte träffar dig iaf.




Jenny Richardson, dig har jag aldrig glömt.