Tack för alla svar, så här blev det:
Jag såg bort mot såren i grässvålen där de vinchat upp Tommys bil medan Angely placerade Risto i barnstolen.
”…rätt säker, faktiskt.” (mobilsamtal med Lindsey, dålig mottagning)
”Lindsey. Har Andrea berättat för dig att de hittat Tommys bil?”
”Jaha. Ja. Men det v… inte han. Tandkorten stämd… inte med…”
Jag flyttade snabbt blicken mot skogsdungen igen. Hjärtat började dunka snabbare.
Rick hade satt sig på passagerarplatsen, och jag och Angely skyndade runt.
”Lindsey…”
”Hör på. Jag… … … Så egentligen… …”
”Vänta, jag hör inte. Mottagningen…”
”Kvittar att han aldrig gav sig helt till känna.”
Jag tvärstannade när jag hittade en fläck med täckning. Skynda på, skynda på!
”För det viktigaste var ändå att jag fick tro att han fanns där. Att han vakade över mig. Att han brydde sig.”
En gestalt lösgjorde sig faktist från skogsdungen, gående först, sedan med snabbare och snabbare steg. Springande steg.
”Lindsey, jag måste lägga på. Säg till Andrea att åka till offerstenen. Nu!”
Jag väntade i ett halvt ögonblick till innan jag tryckte av samtalet och kastade mig in i bilen. Vred på nyckeln och – ingenting.
Vad fan i helvete!
Jag vred igen. Ingenting. Inte ens en suck. Nej. Inte nu! Inte nu! Jag vred igen, vred igen, vred igen. Dunkade handen hårt i ratten. Fan!
Gestalten där borta småsprang inte längre, men gick emot oss med raka steg.
”Rick! Var är din skåpbil nånstans?” Hur fan kom han hit?
”Den gav upp i backen. Jag tänkte ringa efter bärgare, men hade en känsla av att jag borde skynda mig hit istället.”
”Så den står kvar där?”
”Ja. Jag försökte rulla in till sidan av vägen, men den står nog lite illa till.”
Var det ravinen? Men borde den inte släppa sin makt över bilarna nu, eller kvittade det jag gjort med skrinet? Jag vred på nyckeln igen, men bilen vägrade starta. Jag tänkte på stubben jag kört över tidigare.
Fan, i vilket fall!
Ok, vi måste springa, vi fick chansa på Ricks bil. Ha, och jag skulle springa med mina brutna…
Bildörren bak rycktes upp, på Ristos sida. Nej. Nej!
Stuart var där, hans kroppshydda stängde ute den bleka himlen när han lutade sig in och famlade efter bältesspärren.
”Neeej!” Angely skrek och klöste efter hans hand. Risto började också gråta igen.
Jag slet upp min dörr, såg mannen från skogsdungen kanske tio meter ifrån oss, och sprang runt bilen mot Stuart. Formligen kastade mig över honom, knäade honom, sparkade honom, klängde på hans rygg. Kände taggtråden skrika mellan revbenen men den dövades av allt adrenalin som susade genom resten av kroppen.
Det var som att sparka på en staty.
Kanske lika bra, trots allt, med att den inte startar någonting alls. Tror det får bli en Opel Sports Tourer, insprutad, senare undersökning på verkstad får avslöja läckande bränsleledning och upptryckt tank. (Om nu inte bilen brinner upp före, storyn råkade anlägga en gräsbrand en bit ifrån... Kom igen, brandkåren, nu får ni skynda er!)
